Browsing Tag

Nattvasan

Allmänt Träning

About Reaching A Long Term Goal

Igår kväll nådde jag en enorm milstolpe jag pratat om att försöka nå i flera år. Som ni vet har jag trasslat in och ut hos ortopeder och operationsbord de senaste åren blandat med timvis av sessioner på gymmet där jag tragglat rehabövningar den ena är tråkigare än den andra. Det har gjort ont, fysiskt och i huvudet. Och i hjärtat. Särskilt det senare varje gång jag fått ett bakslag och inte kunnat göra det jag vill. När jag pratat med folk har jag sagt att jag nog inte kommer tillbaka till karaten men att jag grämde mig lite över att jag aldrig tog det svarta skärpet.

Sedan började en idé ta plats i huvudet. Allt eftersom jag blev starkare och mer stabil i knäna tänkte jag: äh, vad fan, jag går ner till dojon och testar. Tar det lugnt och bara kör grundtekniker. Och döm om min förvåning, sex år efter att jag lagt av, att det mesta finns kvar! Kroppen mindes! Då kom nästa tanke. Jag hade först trott att det här projektet skulle ta två år. Det tog fyra månader. Sedan igår kväll kan jag äntligen titulera mig svartbältare. 

En gradering är svintuff, let me tell you. Det är helt vansinnigt jobbigt! För er som aldrig varit med på en sådan går det helt kort ut på att man ska visa att man behärskar ett visst antal tekniker och de ska visas i en viss ordningsföljd inför en jury. Det tar ca två timmar och man ger allt, fysiskt och mentalt, i varje rörelse. I ansträngning tycker jag att det är att jämföra med ett Vasalopp. Faktum är att jag har mer ont i kroppen idag än jag hade efter Nattvasan i våras! 

Det har inte helt sjunkit in ännu, det kommer det nog inte göra förrän vid svartbältesceremonin i början på nästa termin, men jag kan säga att det är riktigt skön känsla! Tre av oss gick upp för bältet och tre av oss klarade det. Så stolt över mig själv och mina klubbkamrater!

Last night, I reach a goal I’ve been talking about for years. As you maybe know, I’ve been in and out of ortho’s offices and surgeries, mixed with hours and hours at the gym doing rehab where the first exercise is more boring than the next. It’s hurt, both physically and in my head. And in the heart. Specially the latter every time I’ve had a setback and when I couldn’t do what I’ve wanted to. When I’ve talked to people, I’ve said that don’t think I’ll ever go back to karate, but that I’ve always thought about the fact I didn’t get that black belt.

Then an idea started to form. As I grew stronger and more stable in my knees, I thought: why don’t you go back into the dojo and just try. See what happens. Just take it easy and do the basic exercises. And  was I surprised when most of it was still there, six years after I quit the last time. My body remembered! Then I had the next thought. I first thought this project would take two years. It took four months. Since last night, I can finally call myself a black belt.

The exam is gruelling, let me tell you. It’s insanely exhausting! For those of you who haven’t seen one, you perform a series of techniques, in a certain order, in a certain way in front of a jury. It takes about two hours and you give your everything, physically and mentally, in every movement. As far as the physical effort, I’d compare it to a Vasalopp. Fact is, I’m more sore today than after the Nattvasa earlier this spring!

It hasn’t quite sunken in yet. It probably won’t until the black belt ceremony in the beginning of the next semester, but I can tell you that it feels awesome! Three of us tried for the belt, and three of us passed the exam. So proud of my team mates and myself!

Tävling

Race report Nattvasan

 


Vi klarade det! Jävlar i min låda! Och vilken upplevelse det var. Halva Dalarna hade gått man ur huse och tänt marschaller och eldar längs spåret och stod och hejade entusiastiskt långt efter tolvslaget. Det var så vackert att jag bara ville stanna och fota men det kunde jag ju inte. Hade aldrig kommit fram till Mora då, haha!

Loppet då?

Starten var cool, alla hade släckt sina pannlampor och tände upp dem samtidigt precis innan start. När den väl gick var det inte med den vanliga hetsen utan folk jublade och började åka i sakta mak och bara njöt. Sen kom vi till backen och då blev det allvar, haha! Överlag hade vi en ganska behaglig resa ner till Mora. Planen var att ta det lugnt och inte jaga. Halvvägs, vid Evertsberg hade jag en redig dipp, började frysa och skakade så tänderna skallrade. Hade det inte varit för Erik hade jag brutit där. Bytte till torrt underställ och jacka och fortsatte ändå. Bara att plocka fram pannbenet och fortsätta gräva. Efter ett tag hade jag blivit varm igen och kunde trycka på lite igen. Efter sista kontrollen tog tävlingsdjävulen tag i mig (plus att jag hade tryckt i mig en gel med koffein) och då skulle det jagas. Både andra lag och tid! In i mål som lag 290 av 800 känns klart godkänt givet att förberedelserna varit minst sagt bristfälliga!

Loppet hade inte gått att genomföra utan Erik som pushade och peppade och som hade fixat otroliga skidor åt mig. Jag gled om folk hela tiden och plockade massor i utförsbackarna. Det är för övrigt rätt speciellt att sätta utför i full kareta utan att se mer än ett par meter framför sig och än mindre var spåret tar vägen!

Vi hade också ett fantastiskt stöd i mina föräldrar som stod med sportdryck i Mångsbodarna och vår grymma kompis Magnus med systerson som supportade med en fikabuffé i varje kontroll från Evertsberg och in i mål. Ett fett tack!

Stort tack också till Craft som inte bara fixade startplatsen utan också kittade oss med riktigt grymma kläder! De var förutom sjukt snygga också väldigt sköna at åka med!

Vad var målen?

  1. Först och främst ta sig i mål! – check!
  2. Inte komma sist! – check
  3. Komma in på 7 timmar. – 7:12 blev tiden. Sätter en bock på det med!

Kommer jag åka igen? Ja, det kan jag nog tänka mig men aldrig att jag ställer mig på startlinjen otränad igen, haha! ”Riktiga” Vasan då? Vet ni, det är alldeles för roligt att skejta så jag tror det ska mycket till för att jag skulle åka en klassisk Vasa faktiskt.

Nu är kroppen mör och jag har ont på många konstiga ställen typ ringtån och så kan jag inte lyfta högerarmen riktigt. Dagen idag ska spenderas i en vallabod och se till att åkarna imorgon får lika fina skidor som jag hade!

We did it! I’ll be damned! And what an experience as well. Half of the people in Dalarna had gone out and were cheering from the top of their lungs way past midnight with lit torches and burning fires. It was magical and I wanted to stop and take photos. Of course I couldn’t because, you know, I was in a race, haha! Would never had made it to Mora then.

So, the race?
The start was very cool. Everyone had their head lights off and then lit them at the same time just before the start. When they lifted the gates, everyone cheered and started out slowly just enjoying the experience. Not like the usual flood gates and stress! Then we hit the first hill and the game was back on, haha! Overall, we had a pretty nice ride down to Mora. Our plan was to take it slow and not chase after a specific time. Halfway, in Evertsberg, I had a real dip. I was so cold that I had hypothermia. If it wasn’t for Erik, I would maybe had quit the race then. But I changed into dry and warmer clothes and continued to fight. After a while, I had got the heat back up and could continue to ski properly again. After the last check point, I felt the competitiveness rise in my veins (that, and the fact that I had eaten an energy gel with caffeine) and I started to chase the clock and other teams. Finished as team 290 of 800. I feel it’s a pretty good result given the very lacking preparations before the race!

The race wouldn’t have been possible without Erik who pushed and pepped me to continue. And fixed my awesome skis! I overtook people left and right going downhill. For the record, it’s quite a special feeling to set off down a slope with no more than a few metres of clear vision, let alone seeing where the track goes!

We also had great support from my parents who met us at a check point with cheers and drink, and our amazing friend Magnus and nephew who met us in Evertsberg and every check point after that with a buffet of every snack possible! A huge thank you for that!

Also, a big thank you to Craft Sportswear who not only made this whole experience possible because they gave us the start, but also for the great clothes and equipment. Not only did we look good in them, they were very comfortable too!

And the goals?

  1. First of all: to finish! Check!
  2. Not finish last! Check!
  3. Finish around seven hours. Check on that too. 7h 12 min 8 sec.

Will I race again? Probably. But I will never come to the start this unprepared again, haha! How about the classic Vasaloppet? No, I don’t think so, actually. This race I could skate and that is too fun to give up.

Now, my body is quite sore and I hurt in weird places like the toes, and I can’t really lift my right arm. Today will be spent waxing skis for the people racing tomorrow and I’ll try to make sure they have as good skis as I had!

Outfits

Boyfriend jeans

Skulle gärna ha ett par sköna boyfriend jeans men mina höfter är inte designade så att sådana hänger snyggt på mig. De ger istället illusionen av att jag skulle vara större än vad jag är. Som skapligt lång och inte stick skinny är inte det en önskvärd effekt.

Hursom, snyggt som 17 tycker jag att det är. Hittade denna bild på pinterest. Tre olika sätt att styla pojkvänsbrallorna. Min favorit är mittenalternativet. Vilken stil gillar du?

boyfriend jean